Huvudbonader

Jag har så smått börjat sy en dräkt till min pojkvän, på handelsgillets stuvhörna hittade vi tunn grön kypert till en kjortel och svart vadmal till en struthätta.

Eftersom hättor är roliga att sy satte jag igång med att prova fram en toille häromdagen efter herjolfsnes no.66 som inspiration. Av spillbitarna skarvade jag ihop så att det gick att klippa ut fodret till en bycocket, som fick yttertyg av krapprött kläde från korps.

Rejält tilltagen framkil, inga kilar i sidorna eller bak, enligt fyndet. Fållen och huvudhålet är ofållade, antingen fortsätter det vara så eller så tar jag tjuren vid hornen och lär mig att brickväva så att den får en sådan. Den som lever får se.

Lååång strut(räcker en bit nedanför rumpan) för att kunna knyta om hela kalaset till en chaperon om andan faller på.

Mössan blev lite knycklig på bilden men det är sådant man rättar till irl. På nedersta bilden syns även en liten söt skarv i det röda yttertyget, en detalj jag ogillade först men tycker mycket om nu.

Allt är handsytt med vaxad lintråd, förutom fällsömmen inuti mössan samt kanten, som är sydd med krapprött moragarn med kaststygn och pricksöm.

Summa: pojkvännen är nöjd(citat: ”jag känner mig faktiskt inte lika obekväm i detta som jag trodde jag skulle göra!”) och jag är nöjd. Härnäst kommer det elva byggas ut med skjortor och brokor!

Inspirerande bilder för detta projekt följer:

Söderköpings gästabud 2014

Detta är ett gammalt inlägg från min förra blogg, detta medför att mina tankar och min dräkt kanske inte överensstämmer med det jag vet idag.

Som den utflyttade inföding jag trots allt är, så hör ett besök på Söderköpings gästabud alltid till på sensommar-på väg mot-höst-kanten. Jag blev väldigt positivt överraskad av storleken på evenemanget, och hoppas att det fortsätter växa. Det blev ett par trevliga timmar med att strosa ett varv på marknaden, käka en laxburgare och titta på folk. Mer än så orkade jag inte i år, då jag åkt på en rätt oläglig monsterförkylning.

Jag invigde en ny särk, ett par hosor, ny slöja och nytt haklin. Allt fick godkänt! Nästa år hoppas jag komma iväg och använda prylarna mer. Då fyller dessutom gästabudet tio år, och min mamma, moster och mormor har planer på att sy sig egna outfits. Himla kul!

Orange hätta

Detta är ett gammalt inlägg från min förra blogg, detta medför att min dräkt kanske inte överensstämmer med det jag vet idag!

 

Detta är ett projekt jag haft liggandes för att sy på när jag vill göra något avkopplande och mycket noggrant. Arbetet har till stor del handlat om förberedande delar som att göra en toille, till exempel sidokilarna har jag gjort flera provversioner av i ett gammalt lakanstyg. Som en del i detta bakgrundsarbete har jag även, innan jag började klippa ut toillen, gjort anteckningar om hur jag vill att hättan ska utformas och sys, allt för att det ska bli så bra som möjligt. Under arbetets gång har jag även noggrant nålat och tråcklat alla delar i omgångar, vilket enligt mig själv har gett resultat.

Jag har en dum benägenhet att få(vad som verkar vara) en snilleblixt,rusa iväg, stressa och göra något halvdant eller helt enkelt komma på halvvägs inom något moment som inte går att ändra i efterhand att snilleblixten inte var någon snilleblixt utan snarare motsatsen. Jag väljer självmant att lägga band på mig själv helt enkelt, eftersom jag märkt att slutresultatet blir så mycket bättre då. Och vem vill egentligen sitta och lägga tiotals timmar på något man kasserar nästa år, eller till och med innan prylen ens är färdig? Jag förstår om detta kan låta tråkigt i någons öron, men för min egen skull är jag trött på att lägga tid, pengar och energi på hafsverk. End of rant, mer om hättan!

EJ SKALENLIG SKISS.

1) 34 cm. 2) 23 cm. 3) 22 cm. 4) 21 cm. 5) 25 cm. 6) 12 cm. 7) 15 cm. 8) 8 cm.

 

Inspiration ifrån en Londonhätta och Herjolfsnesfyndet No. 71. Ifrån 71:an har jag främst tagit idéen med tredelade sidokilar. I ”woven into the earth” kan man läsa att dessa kilar kan ha uppgått till så många som fyra stycken och några av dem kan vara materialskarvar. Enligt denna bok hade antagligen fyndet även en strut, vilket indikeras av ett slithål där den skulle ha suttit om den varit kvar. Jag har valt att utgå ifrån Marc Carlson’s skiss över hättan, men lagt till lite konstnärlig frihet genom att istället för rakt skurna kilar gjort dem lätt rundade. De många knapparna är en produkt av inspiration ifrån londonfyndet. Till skillnad ifrån de båda idéskisserna, och min bokkälla, har jag dock valt att utesluta strut på hättan för tillfället, kanske slänger jag på en i ett senare skede, kanske låter jag den vara som den är.

Materialet är orange ylle ifrån moy bog-projektet och grönt ylle från närmsta second handen, vilket bara kostade fem kronor. Ett formidabelt pris för en lagom bit fint tyg! Hättan är handsydd med vaxad lintråd förutom huvdelen som har fått sin fällda söm sydd med grön silkestråd. Jag hade en rulle liggandes hemma och eftersom jag antagligen kommer bära den delen uppvikt för det mesta kan man lika gärna blinga lite. Knapphålen är också dem sydda med silkestråd.

 

 

 

 

 

Kanten vet jag inte vad jag ska göra med för tillfället, i Woven into the Earth(har jag sagt att den ligger på nattduksbordet och blir ömsamt bläddrad i en stund per kväll? Sagostund för medeltidsfantaster…) står det att 71:an ska ha en speciell sorts väv runt kanten, en ”footweave” och det finns även en bild av hur detta ska gå till, men ingen tillräckligt ingående beskrivning att jag som total amatör ska kunna lista ut vad som försiggår. En sådan fotväv skulle såklart vara optimalt, men ja. Utförandet vet jag inte hur det ska gå till. Ett annat alternativ är att kantväva med brickor, men det kan jag inte heller… Så tills jag vet så får den vara ofållad med tråckelsömmarna kvar. Tänker att det är lite medeltida, att inte hinna få på fållen innan man måste använda hättan i höstrusket. Typ. (Att jag med allra största säkerhet inte ska använda den förrän tidigast Maj nästa år är en annan femma.)

Nämnas bör väl även att hättan är en väsentlig del i ett fortskridande projekt att ha en hel färgkoordinerad dräkt i oranget. Den är såklart även ett välkommet komplement till resterande delar av garderoben. Mitt enda problem för tillfället är att jag märkt att 1970-talet har smugit sig in hos min medeltidsgarderob. Orange, rött, brunt och grönt går mina mest använda plagg i just nu. De flesta tycker jag går helt okej att kombinera, medan andra(läs orange och brunt…burr) är lite mer osmakliga. Kul grej iaf.

Det var allt, kudos till dig som orkade läsa den här alldeles för långa texten! På återseende 🙂

Rutig kjortel

Detta är ett gammalt inlägg från min förra blogg, detta medför att min dräkt kanske inte överensstämmer med det jag vet idag!

 

I vintras köpte jag fyra meter av ett tunt rutigt ylle från Korps parti-hylla, jag kunde bara inte motstå färgen. Hur det ligger till med just denna sort av rutor, som närmast kan kallas ”skotskrutig” är det osäkert med. På den första bilden(från vänster) ifrån ca 1337-1340 syns te.x väldigt enkla rutor som inte alls ser så ut. Och dessutom på en man, vilket också är betydligt vanligare i bildmaterialet än på kvinnor. Till höger syns dock något som absolut kan tolkas som skotskruta, ifrån ca. 1365. Och där också på en kvinna. Kanske var det så att de båda teknikerna för olika sorters rutor fanns paralellt, eller så höll det till på något helt annat sätt.

 

 

 

 

 

 

 

Detta är något jag blev presenterad för och började reflektera över efter att jag köpte tyget och jag valde helt enkelt att sy klänningen iallafall, trots lite tvivel. Jag har dock klantat mig mycket under arbetets gång. Jag klippte bland annat ut hål för huvud och hals åt båda hållen på fram och bak-styckena, vilket resulterade i nödvändig skarvning i efterhand. Någonstans halvvägs kom jag även på att jag måste mönsteranpassa för att de som ser mig i klänningen inte ska bli sjösjuka. Jag hade klippt som vanligt(lite hipp som happ för att vara tygbesparande) vilket medförde en stor dos pyssel. Och sedan tröttnade jag. Tog upp arbetet igen, fick i lite fler kilar, tröttnade. Bestämde mig för att göra en kantfläta och en femloopsfläta som infällning och fick upp lite motivation, tröttnade. Fick dit en ärm, och spräckte tyget i ena sidan…

För att få bystsupport har jag en mycket snäv söm precis under bysten. Denna söm har jag illustrerat på bilden nedan, en söm utan bystsupport är utformad som den streckade linjen, och min snäva söm för bystsupport visas genom den hela linjen som går in över frontpanelen, och självklart överlappar den även ryggpanelen egentligen. Bilden är knepig, men jag hoppas någon förstår vad jag menar ;). Det är åtminstone en grav indragning precis under bysten som gäller. Denna är kompletterad med att, liggandes på golvet, nåla in under bysten emellan de två frontpanelerna på mig själv. Lite knepigt, men ger utkastning i form av fantastisk support. Detta demonstreras även på sajten cottesimple, vilken jag lusläser då och då för att det helt enkelt är fantastiskt bra.

Klänningen är med sina fyra paneler och avsaknad av knappar och fröntöppning väldigt enkelt utformad, men har flera roliga detaljer. En av dessa är kantflätorna i ärmavslutningar och halsringning som ger en diskret men ändå väldigt trevlig utsmyckning. Fållen är avslutad på tidsenligt vis genom dubbla rader förstygn, här i svart ullgarn, och halslinningen förstärks som tidigare nämnt, av en fyrkantig snarare än rund(som används till snörningar) finger loop braid med fem loops. Eftersom åbäket sprack har jag även sytt i två lappar med många rader förstygn på de mest sprickobenägna ställena i armhålorna.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Slutsats? Trägen vinner!

Men även: bystsupportande mellanklänning i samma utformning som denna är opraktisk. Dels kan jag inte ta av eller på mig den själv, och risken för nya sprickor är ständigt överhängande. (Alla som läser detta får hålla tummarna för att den förbaskade klänningen inte spricker under medeltidsveckan. Peppar, peppar!)

…Och opraktiskt är ibland snyggt.

Orange kjortel

Detta är ett gammalt inlägg från min förra blogg, detta medför att min dräkt kanske inte överensstämmer med det jag vet idag!

 

2012 var året då jag fick ett skriande behov av en orange klänning. Jag har få enfärgade plagg i min medeltidsgarderob, och detta behövdes göras något åt. Att det blev orange av alla färger finns det flera anledningar till, det är en snygg färg, man ser få medeltidsmänniskor idag med orangea kläder och det är precis lagom utanför min egen comfort zone.

Flera olika versioner av den enklare tre eller fyr-panelscotehardien har jag redan och vems garderob är komplett utan en moy bog-inspirerad klänning. Ärmarna är enligt tidigare utsagor jag hört och sett en eh… pain in the ni-vet-var. Men någon gång ska vara den första och det var dags att trappa upp svårighetsgraden här hemma!

Tyget jag till sist valde kommer ifrån det tyska Naturtuche och är helt fantastiskt mjukt, tunt och följsamt. En vän skulle lyfta den nästan färdiga klänningen för några veckor sedan och blev helt paff över hur lite den vägde, och det är talande för den saken ;). Klänningen är ihopsydd med vaxad lintråd och har fällda sömmar av färgmatchat ullgarn. I ärmarna har den infällningar i tunt, vitt linne och knapphål av silkestråd. 22 knappar på vardera ärm är vad antalet landade på i slutändan, men jag är sugen på att stoppa i ännu fler vartefter. Frontsnörningen är förstärkt med lintyg och sydd med samma ullgarn som sömmarna är fällda med. Snodden är en finger loop braid med tre loops, i ett växtfärgat garn jag köpte på Söderköpings gästabud 2012.

Jag har lagt mycket omsorg och tid på att få till en bra siluett och stöd för bysten, och lyckades till sist,  många inprovningar senare. Förutom detta moment var det absolut jobbigaste, föga förvånande, ärmarna. De ärmarna har verkligen inneburit svett, gråt och tårar och till sist eufori när de plötsligt satt där de(typ) skulle. All annan inpassning på kroppen har jag gjort själv, men vid ärmmomentet fick sambon rycka in. För att ha bedrivit största delen av tiden i syslöjden med att påta var han förvånansvärt tålmodig med att nåla in sin flickvän i ylle. Rörelsefriheten i ärmarna är dock fenomenal, sin enerverande utformning till trots!

Det är mycket jag egentligen med facit i hand skulle vilja ha annorlunda med klänningen, men det är något jag fixar vid något senare tillfälle. Den sitter bra och är fin, det räcker för en veckas användning på Medeltidsveckan.

 

Knapphålstips anno 2013

Detta är ett gammalt inlägg från min förra blogg, detta medför att min dräkt kanske inte överensstämmer med det jag vet idag!

När fåfängan får bestämma så ska det på en hel hög med knappar på ens 1300-talsplagg. I detta fall är det inte till mig själv, utan till en vän, som också skött större delen av den resterande sömnaden på plagget.

Det här är, enligt mig, bästa sättet att mäta ut knapphål på och är mycket enklare än att sitta och måtta med måttband och krångel. Första hålet vill nog ha lite hjälp av måttbandet, men de resterande behövs det inte till.  Tråden jag använder är 30/2 tjockleken av silkestråd som går att köpa hos canvasshop.se. Bättre vore självklart knapphålssilke.

På första bilden(längst till vänster) har jag de tidigare, på bilden ej färdiga, knapphålen knäppta för att kunna lägga delarna tätt emot varandra och kunna markera med hjälp av skräddarkrita(bilden till höger) var de ska sitta.

Därefter tar jag min sax(som inte är optimal för detta men det bästa jag har till hands) och mäter hur långt in på tyget knappen ska börja, med utgångspunkt i det tidigare knapphålet. Och till sist klipper jag, och syr med langettstygn runt hela öppningen två varv. En gång med större avstånd mellan stygnen, och en gång till med så täta stygn jag kan förmå.

 

Brun surcot

Detta är ett gammalt inlägg från min förra blogg, detta medför att min dräkt kanske inte överensstämmer med det jag vet idag!

Ptja, vad finns att säga här då? En brun ylleklänning. Stora ärmhål, något tidig för ”min” period som brukar vara runt trettonhundratalets mitt. Pälsbrämning av bäverpäls runt nacke och hals(MYSIGT) och fickslitsar kantade med ullgarn. Den är konstruerad av enkla rektanglar och trekanter, precis som jag annars gör mina cotehardier. Plagget är helt handsytt i vaxad lintråd, och alla sömmar är fällda åt två håll, har jag åtminstone för mig.

Hoppas få användning av den under kalla Augusti och Septembernätter 🙂

Nedan följer en bild ifrån första halvan av 1300-talet med en kjortel i liknande modell.

Spansk cotehardie

Detta är ett gammalt inlägg från min förra blogg, detta medför att min dräkt kanske inte stämmer med det jag vet idag!

 

2011 års medeltidsvecka köpte jag tyg. Närmare bestämt fyra meter ylletyg. Två meter av en rutig, ovalkad sort i en färgskala från beige till grön och en helgrön(i vissa ljus brun!) sort av historiska rum. Redan när jag hittade det rutiga visste jag vad jag ville ha, en klänning i mi parti med ena sidan rutig. Inspirerad av bla. den här ifrån senare delen av 1300-talet. (Här finns samma bild, men i sin ursprungliga miljö)

Sagt och gjort, i September 2011 satte jag igång. Och eftersom jag är mer intresserad av att dricka kaffe och prata skit när jag sitter och syr, så ja. Så tog det lite tid.

Klänningen är helt handsydd med vaxad lintråd. Den har frontsnörning och åtta små tygknappar i vardera ärm. Huruvida placeringen av knapparna är korrekt eller inte vill jag dock inte uttala mig om. Närmast är nog ett nej. Men detta ska fixas till inför nästa medeltidsssäsong.

Alla sömmar är fällda åt två håll och halslinning, frontsnörningen samt knapphålen på den rutiga sidan, har en infällning av linne.  Något som skall tillkomma är två snörhål till upptill, för att snöra in bysten ytterligare.

Beige cotehardie

Detta är ett gammalt inlägg från min förra blogg, vilket medför att min dräkt kanske inte överensstämmer med det jag vet idag!

2011 sydde jag min första klänning, för hand i ylle. Eller rättare sagt, allt utom ärmarna var handsydda. Ärmarna satt jag med kvällen innan det var dags att ta bilen och båten till Visby och Medeltidsveckan och hastades därför fram på maskin.

Klänningen var av en cotehardie-inspirerad typ med snörning framtill och så smala ärmar att de lätt blir lite klaustrofobiska.

Tyget är en bruten pilspetskybert ifrån medeltidsmode jag förälskade mig handlöst i den våren. Klänningen har dubbla kilar i sidorna, enkla fram och bak och tvådelat framtycke.

Till det här årets marknader ville jag dock göra lite ändringar på den. Detta innebar bland annat att laga ett hål som uppkommit vid höften, samt rätta till de misstag jag gjorde när jag klippte och sydde ihop klänningen. Den är sydd med väldigt lite sömnsmån, faktiskt inte ens en halv centimeter på sina ställen och eftersom tyget är i princip ovalkat göra detta att klänningen lätt går sönder.

Eftersom jag fortfarande hade kvar den lånade symaskinen hemma, och tidigare gjort några dåliga försök att fälla sömnsmånen för hand, valde jag helt enkelt att sicksacka alla kanter inuti klänningen på maskin. Hålet på höften lagade jag för hand.

Kvarstod gjorde dock ett annat problem, jag hade valt att lägga upp klänning alldeles för mycket i kjolfållen och var nu tvungen att förlänga den för att den skulle passa mig i smaken. Jag löste detta genom att klippa ut två 8.5 cm breda remsor av spilltyget och därefter sicksacka dessa, och sy fast dem i den tidigare uppsprättade fållen. (Som innehöll halva Visbys bestånd av sand.) Därefter pressade jag sömnsmånen med strykjärnet och sydde upp den nya fållkanten för hand framför några avsnitt av Derren Brown.

Klar för sommarens användning!

 

”För där smakar vänskapsskålen allra bäst”

Bilder ifrån medeltidsveckan i Visby 2011.